Plurala verbformer

Det känns lite som att luften har gått ur mig. Får inte så mycket gjort på jobbet. Hemmet ser ut som en soptipp. (Och jag själv ser antagligen ut som något man hittar på en soptipp.) Om jag hamnar framför teven så zappar jag värre än 15-åringen mellan kanalerna - inget duger. Jag börjar på nya böcker som inte engagerar mig det minsta.

Just nu läser jag David Nicholls "Vi", som jag enbart hört gott om och som blivit nominerad till Man Booker Prize 2014. Jag trodde jag skulle älska den eftersom jag tyckte "En dag" var så bra och eftersom intrigen verkade så lovande (medelålders par som snart ska skiljas ger sig ut på en Europaresa med sin truliga sjuttonåring).

Men gäsp! Jag har läst 118 sidor och hoppas fortfarande att boken ska ta sig. Den är onödigt tjock så jag har fortfarande trehundra sidor kvar att förhoppningsvis sugas in i.

Bläddrar igenom några dammiga gamla böcker i bokhyllan - i jakt på en gulnad utgåva av någon mossig Agatha Christie kanske - och hittar flera böcker som jag skulle vilja läsa. Pearl Bucks "Den goda jorden", till exempel, som är ett av mina förslag för bokklubben när det är min tur att välja.

Men vi får se. Mitt exemplar är från andra världskriget ungefär, den tid då man slutade använda imperfekt i plural även i skrift (det hade redan upphört i tal), men just den här boken kryllar av fingo, gingo, foro och voro. Får se om jag orkar. Ibland tycker jag att det tillför historien en hel del att läsa en gammal utgåva, ibland blir det snarare en bromskloss.

Just nu känns det dock mer lockande att läsa en angelägen, dammig bok på gammal svenska än att läsa en modern som inte lyckas gripa tag i mig.